För att hitta lite extra motivation under september och jobbets motionskamp, anmälde jag ju mig till det som kallas elitklassen” (se tidigare inlägg). Där kan man samla så mycket motionspoäng man vill – ingen övre gräns. Jag tänkte det skulle vara skoj att se hur mycket rörelsetid man kan få ihop i vardagen under en bestämd och kortare tid på året. ”Varnade” familjen om att jag skulle fokusera lite extra på detta. Jag såg framför mig möjligheter, inspiration och massa höstträning…en positiv kick!!
Känslan blev tyvärr motsatt. Jag känner mig nu otillräcklig, onöjd och väldigt prestationssökande. Letar tid, vill för mycket och förstärker det jag inte hinner med. Detta gäller inte bara motion utan det går igen i hela tillvaron. Förvånande (och ändå positivt) nog upplever jag inte att jag tävlar mot andra på jobbet utan bara mot mig själv och min inbillade förmåga att hinna med ALLT. En tävling jag garanterat förlorar…
Vet inte hur jag tänkte då, i början av månaden? Hur jag kunde förvänta mig att jag skulle hinna med att samla motionspoäng utan övre gräns OCH hinna med mina basvärderingar i livet. Saker jag måste ha koll på för att kunna fungera och MÅ BRA. Dessutom var jag mitt i att måla/tapetsera om dotterns rum, föräldrarnas sommarstuga skulle stängas och diverse födelsedagar firas.
1+1+1…känns plötsligt som 3 756 miljoner saker som jag vill göra hela tiden. Jag letar tid genom att gå upp i ottan och sitta still för sällan. Det resulterar i att jag kan börja gråta över en försenad buss, en glömd gympapåse eller en plan som inte håller. Min raka motsats just nu är Mindfulness och jag har ständigt brist på tålamod. Panikslagen letar jag kvickfix. Googlar online-yoga-tjänster, provar rosenrot och letar avkoppling i gummisnoddspyssel med lillstumpan.
Men inser att det bara finns en väg att gå. Jag tar bort krysset ”deltar i elitklassen” från registreringsprogrammet. Funkade inte för mig… 😦
Motionskamp 