Världens bästa träning

Hade möjligheten att rida idag igen. Andra gången på massa år. Så härligt det är. Från att parkera bilen på stallplanen till att man åker därifrån är det bara mys. Mys och träning.

Mys med hästen innan lektionen. Borsta, kratsa och fix. Och emellanåt ta tid med att stå och klia den på halsen. Blåsa lite i näsborren. Pussa på mulen. Se att den tycker det är skönt att bli ompysslad.

Väl uppe på hästen är det ren helkroppsträning. Hela kroppen måste samverka och koordineras. Små rörelser i kombination med stora. Ibland måste man varar fjärilskänslig och ibland elefantbrutal.

När lektionen är klar är jag helt slut med ben krokiga som Zebs. Jag leder in Samira till spiltan och plockar av henne sakerna. Hon har kämpat och jag har kämpat. Vi har gjort det tillsammans. Undrar om hon är lika nöjd som jag? Verkar iaf vara glad över moroten…

Sockrad obalans

Dålig nattsömn, tåligt tålamod, ett barn som behöver lusas av , ett annat ska till tandläkaren, en hög av jobb som väntar efter två dagars möte, ärenden på stan och ridning… Ja, förutsättningarna för att stråla av glädje och energi idag var liiiite mindre än annars. Och jag lyckades inte heller manipulera mig själv så pass mycket att jag kom runt känslan av frustration på ren vilja.

Uppgivenheten gjorde mig trött. Trött och sockersugen. Orkade inte stå emot utan efter en dålig lunch tryckte jag i mig en härlig stor blåbärsbulle. Sockrig, mumsig och god! Lycklig i fem minuter… Sen insikt. Va onödigt. Vilka tomma kalorier. Kroppen behövde något annat egentligen men jag orkade inte. Lyckan förbyttes till irritation. Irriterad på mig själv. Offertankar – vilka är de värsta jag vet.

Bara att inse. Fast springlusten inte direkt drog i benen visste jag att det var det enda rätta att göra mot mig själv. Ut och få luft. En stund egentid. Få göra av med lite dåliga tankar. Rensa och släppa in lite kreativitet. Och det funkade. Ganska kort runda, men god fart. 500 M hemifrån tog det dock stopp. Kroppen talade om för mig att en dålig lunch och en bulle inte funkar att prestera på. Daaaa!! Kroppen är så ärlig på det sättet. Bara att sakta ner och ta sig hem. Hem till keso och frukt – som ett sätt att säga förlåt till sig själv.

Den normala Eva börjar infinna sig och stunden i stallet blev lika bra som den brukar. Rogivande och mysig. Och jag tog en kopp kaffe med lussebulle och njöt fullt ut. I balans!

Zeb och jag

Fast hästen var riktigt grinig i stallet, hade ett mycket jobbigt steg och hängde med all sin tyngd i tyglarna under hela lektionen, så var ridningen vansinnigt roligt. Plötsligt hamnade jag 20 år tillbaka i tiden och vana handgrepp kom från ryggmärgen. Brukade dock på den tiden rida med sporrar vilket gör att hjälperna kan göras något mer diskret och lätt…nu var det kraftiga ben som behövdes istället.

Konstig trötthet i hela kroppen idag. Gick 4 km till jobbet i morse och jag kände mig nästan vinglig. Kändes som jag inte skulle orka bära ryggsäcken. Dock en skön känsla…eller också intalar jag mig bara det eftersom minnena från gårdagen är så angenäma. Doften, knarret från sadeln, ridlärarens feedback och envisheten som måste fram för att få hästen dit man vill.  Jag var hemma igen 🙂

Vissa mindre angenäma minnen kom tyvärr tillbaka också…- just ja, man kan få skavsår lite här och där :-(. Funderar på om det var så smart att boka ett spinningpass så här dagen efter.

Nåväl…idag känner jag mig som barndomens idol: en framvaggande hjulbent Zeb Macahan. Och jag njuter av det!

Comeback på hästryggen

Just nu är jag lite nervös, lite spänd. Ska vara med på en ridlektion i kväll…första på säkert 20 år. Har iofs ridit sedan dess, men sparsamt och inte på ridskola. Det är dottern som inte kan vara med i sin grupp idag så då tar jag chansen. Gruppen har inte kommit så långt så jag oroar mig inte för svårighetsnivån, utan det är mest nyfikenhet över hur det ska kännas. Hur jobbigt kommer det vara, hur mycket känsla har jag tappat…osv.

Om man inte ”åker häst” är ju ridning är en väldigt bra träningsform som kräver mycket av hela kroppen. Det var ju något man som barn alltid fick påtala för klassens retstickor som inte tyckte ridning var en sport. ”- Det är ju hästen som gör jobbet” kan jag fortfarande höra eka i huvudet med killarnas enstämmiga röst…

Jo, just… Spänd mage, driva med säte och rygg och samtidigt varav följsam, driva och konstant hålla om skänkarna – allt i en timme. Beroende på häst får dessutom armarna sig en omgång också…

Ska bli såååå kul!!!

En gammal bild på ungdomsårens stora halvblod Must.