Träning med B.A.B.Y. Runners team igen

Efter förra tisdagen misströstade jag rätt rejält. Kände mig bara tung, trött och eländig. All träning var som bortblåst och det kändes som jag var på ruta ett.

Idag var känslan helt annan. Hela dagen egentligen. Förra veckans trötthet fanns inte spår av utan jag har känt mig stark hela dagen. Åt lagom innan träning och inte en tanke gick åt till att fundera över orken.

Startade med en och en halv km uppvärmning. Uppmjukning och lite prat om B.A.B.Y. Vad nätverket står för och tankarna om träningsglädjen. Sedan kom överraskningen…samma 1,5 km-runda men så fort man kunde. Om man ville givetvis… En riktig endorfinkick! Tanken är att vi ska göra om övningen om några veckor och kanske kommer det finnas någon trevlig överraskning till den som förbättrat sig mest :).

Styrka och löpning i par på det och sedan stretch. En riktig peppkväll. Bra planerat och genomfört.

Tänk om man kunde veta varför en dag känns botten och en annan toppen. Vad gör man fel resp rätt? Hade varit bra att veta…

Mitt livs bästa runda

Långdistanssöndag. Sällskap med Sinnika. Vi hittade bästa rundan. 10 grader och sol. Massa prat. Tiden gick fort och plötsligt hade vi malt oss igenom dryga16 km. Rekord. På ert bra sätt. Gav mersmak…Det är sådana här pass som gör mig lycklig.

Tur att en av oss tänker approach 🙂

Dusch och återhämtning.
Mixade frusen frukt, kvarg, havregryn och mjölk. Spetsade med chiafrön.

Gruppträning

I går var det tisdag och därmed dagen då B.A.B.Y runners team Örebro samlas för gemensam glädjefylld träning.

Min uppladdning var inte den bästa. Kände mig orkeslös och hungrig så jag kopplade bort hjärnan och tryckte i mig mackor till middag :(. Vilket bara resulterade i en svullen och tung kropp. Kan erkänna att strax innan halv sju var jag väldans lite sugen på löpning.

Min Latmask försvann dock kvickt. Jag har inte kunnat vara med på två veckor och det var superskoj att träffa nya träningssugna tjejer som dykt upp under tiden. Det är ett glatt humör från början till slut.

Vi startade med uppvärmning. Sedan delade vi upp oss i olika grupper inför löpningen beroende på önskad sträcka och tid. Avslutningen blev backintervaller från helvetet:). Allt under pepp och heja värd ett världsmästerskap. Sedan körde vi styrka och stretch.

Personligen var det ett uppvaknande. Jag har på sista tiden inte hunnit springa så mycket som jag velat och det jag priat bort är intervallpassen. Jag har tyckt att distanspassen varit en större utmaning och nödvändigt på väg mot Göteborgsvarvet. Igår märkte jag att jag inte hade tempot i kroppen.

To myself:
Kläm in ett riktigt snabbpass nu i veckan.
Panikät inte mackor, Pucko!!!

Rekord mot en del odds…

Idag var det en riktig långdistans på Runkeeper-programmet. Av omtanke mot mitt knä, ville jag dock inte ge mig på ett sådant pass utan kollade ut en runda som iaf skulle spräcka mitt tidigare rekord BEST EVER. Good enough, liksom!!

Förväntningar? Nja…hade gårdagens härliga 40 års fest i kroppen och var som vanligt orolig för knät. Det var ju förra gången jag sprang så här långt som jag fick ont. Min strategi var att verkligen ta det lugnt så jag skulle orka hålla bra löpteknik hela tiden.

Som sällskap startade jag ”Mormor hälsar och säger förlåt” i lurarna. Märkte dock att det komplicerar andningen avsevärt då halsen tjocknar till vid sorgliga partier…som tur vad inte så många.

Facit blev en runda på 16,6 km, lugnt tid och ingen känning i knät :). Jippi!!

Eftersom Örebro idag drabbats av ett avloppsläckage i vattencisternen var första rekommendationerna att inte ens duscha…men jag levde farligt, var wild and crasy, och tog en varm välbehövlig ”after run”.

Åt rätt håll

Trodde inte jag skulle bli själv med vårbilder på Instagram i helgen…och det blev jag inte heller. Nyckelpigor, tusselago, kaffe i solen och solglasögonprydda selfies. Så vi alla njuter nu!

Nu är åttaåringen nattad, knäckemackan fixad och kaffe i koppen. Bara att trycka igång Mästarnas Mästare.

Känns extra skönt att imponeras av ett gäng superidrottsmän och kvinnor efter att själv gjort en bra helg: 8,5 km i går och 14 km löpning idag. Jag hängde med till dotterns golfträning och sprang hem därifrån. Det är riktigt roligt med nya vägar men givetvis sprang jag lite fel. Lokalkänsla är inte min grej… Men det matade på riktigt bra och hade jag inte haft en grill att starta när jag kom hem hade jag nog utökat rundan lite.

Det skönaste var nog ändå att knät höll riktigt bra. Det går åt rätt håll både med våren och knäna…:)

Jaaaaaa, välkomna!!

Perspektivkamp

Nyss tyckte jag det var viktigt om jag springer kilometern på 5.45 eller 5.24, hur många kalorier det är i en semla eller varför ungarna inte kan plocka upp smutsklädena från golvet i sina rum. Nu tänker jag mer så här: jag kan springa, jag är hälsosam och jag har barn och de är friska.

Vad har hänt?
Jo, för någon vecka sedan såg jag trailer på SVT om ”Jills veranda” och hennes besök av Kristian Gidlund. Tänkte direkt att jag inte skulle klara av att se det. För jobbigt och ledsamt. Jag vill helst bli underhållen då jag ser på film eller TV. I går kväll såg jag dock inlägg på Twitter om att man MÅSTE se det. Satt på hotellrummet och tänkte att det ändå skulle vara värt att testa. Det är ju bara att stänga av…

Jo, just. Från första minut fängslade både Jill och Kristian mig. Det var varsamt, mjukt, trevande. De trevande kring hans sjukdom och det faktum att han var döende. Kristian verkar varit en verbal och klok människa av rymdstora mått. Musiken i programmet ramade in magin. Kristians kärlek till hästar var fascinerande och med hans känslosamma sätt i deras närhet såg han ut att komma dem närmare än många ”hästkännare” bara kommer få drömma om resten av sina liv. Givetvis omfamnades allt av tragiken och det var länge sedan jag grät så intensivt som då.

För ett tag sedan hade Malin Nylen (malinnylen.com) en fråga i sin blogg om hur man kan sätta färg på vardagen. När Kristian i programmet berättar om att saker han skulle vilja uppleva är att lära sig hur man bäst packar en kombi inför en semester och om man ska hälsa på släktingar kring en klämdag… Då inser jag vilka gigantiska olika perspektiv det finns att se på tillvaron. Att en sådan genomhärlig persons önskan är att få göra det jag tycker är måsten. Att många inte ska få uppleva det jag tycker är vardagsbekymmer.

Jag vet att det är klyschigt att säga att man ska leva som att alla dagar är den sista. Givetvis går inte det och man faller in i en vardag. Jag är en realistisk person och vet att program som detta faller i glömska och jag kommer irritera mig över smutstvätten på ungarnas golv massor av gånger igen, jag kommer avstå en semla fast jag egentligen vill sluka den hel och jag kommer vilja springa fortare och fortare. Men det jag verkligen tror och hoppas är att Kristian satte sådana djupa spår i mig att hans öde ska hjälpa mig att vara tacksam över detta.

I morse vaknade jag med svullna ögon och tungt huvud. Vid den vanliga kollen av sociala medier upptäckte jag att dottern skrivit ett meddelande till mig. Det finaste man kan tänka:

”Till dig mamma! Älskar dig mer än livet! Förlåt för att jag är den jobbiga tonåring jag är, kan inte riktigt låta bli. Men vill att du ska veta att även fast jag går runt med mobilen eller ligger inne på mitt rum älskar jag dig mer än allt annat ❤”

Till det fick jag en länk: http://www.youtube.com/watch?v=dl8j0PKeGFI

Jag tror inte det var en slump att denna hälsning kom just nu…tror det varit en ängel inblandad.

Mitt Vasalopp

Dagens pass enligt Runkeepers program var 2 mils löpning. En riktig utmaning…som jag inte antog. Jag vågar helt enkelt inte utmana mitt knä så mycket än. Är svinnöjd med att jag kan träna så pass mycket som jag gör och får/vill inte överbelasta igen.

Men med Vasaloppet på TV kan man ju ändå testa kroppen med ett längre pass. Underhållning och motivation är ju så att säga fixad. Så efter den obligatoriska start-frukosten satte jag mig på cykeln hemma. Trampade på resten av loppet vilket blev nästan 3 timmar. Jag hade överlag ett rätt lugnt tempo men med vissa jobbigare inslag.

Fördelen med att göra det hemma är ju att man är just hemma. 3 timmars träning innebär ju naturligt rätt lång tids frånvaro hemifrån. Och för mig som lider av konstant dåligt samvete för att jag är borta rätt mycket är detta en perfekt lösning. Nackdelen är att man inte helt kan fokusera på cyklingen. Mitt i allihopa måste man kolla dotterns framsteg i sin Minecraftvärld eller tjata upp tonårsdottern ur sängen. Visserligen går det att fixa cyklandes, men ändå…