Behöver springa

För tre år sedan orkade jag knappt springa 1 km utan blodsmak. Min dotter kämpade på med mig…”bara till nästa träd mamma, nästa sten…”. Jag fortsatte och springa och i våras sprang jag Göteborgsvarvet och anmälde mig direkt till nästa år.

Löpningen har verkligen satt sig i min kropp och knopp. Behöver den. Behöver tidiga morgonrundor, långa avslappnande eftermiddagsturer och snabba skitjobbiga intervaller på banan. Behöver svettiga sommarrundor, frisk höstluft och mjuka grusvägar. Jag är verkligen ingen typisk löperska – jag menar liten, nätt o snabb – men det passar mig ändå på nått sätt. Enkelheten, tillgängligheten, ensamheten, gemenskapen och tröttheten.

Längtar SÅ efter utmaningar. Läser på Instagram om diverse äventyr – maraton, 1mil var tredje timme i ett dygn, trialton, mm. Jag vill också kunna planera för något nytt äventyr. Kunna bli bättre och utvecklas. Följa program och registrera data. Just nu är faktiskt jobbets motionskamp en tröst i mörkret. En utmaning som jag kan delta i utan att behöva maxträna. Bara vara envis och hitta möjligheter och tid…vilket ju är en riktig utmaning.

Mitt krånglande knä gör mig ändå riktigt ledsen och besviken. Efter gårdagens test av knät var tårarna på besök. Kändes så hopplöst. Ont efter 2 km… Jag vill ju springa så mycket mer. Jag vill sätta på mig skorna kl 5 på morgonen och springa så långt jag känner för utan att hela tiden behöva vara orolig för att få ont.

Bokade ett cirkelgym-pass på kvällen för att få träna och få utlopp för min besvikelse. Blev riktigt trött och på bättre humör. Idag varvade jag Powerwalk med jogg i 5 km. Kändes ok i knät. Inte ”detta är omöjligt-ont”. Humöret blir bättre och bättre…:). Kanske måste jag just nu försöka hitta glädjen i annan träning och bara inse att den riktiga löpträningen måste få vänta tills jag vet mer om, när, hur och varför angående knät. 40+… ??

Alternativ långdistans

Veckans ofrivilliga vila hade iaf en god sak med sig…knät gjorde inte ont alls i fredags. Lite irriterande att inse att bästa medicinen är vila – när man inte vill vila. För att vara extra försiktig valde jag igår dessutom att cykla istället för löpning. Tyvärr höll inte lyckan i sig utan lite malande värk infann sig.

Idag var det ett långpass på schema. Brukar vara så på söndagar enl Runkeepers program vilket är skönt och lämpligt tidsmässigt. Men eftersom jag är osäker på mitt knä så valde jag att åka till gymmet istället för att springa ute. Jag började med en timme på crossen. Egentligen urtrist, men med sista omgångarna dam-curling på telefonen framför mig, så gick tiden superfort.

Sen bytte jag till löpning och ställde in på 1 grads lutning för att kompensera ”löpbandshjälpen”. 40 min med lite olika tempo och avslutade med intervaller.

Känner faktiskt att så mycket härlig OS-sport på TV är inspirerande. Skulle kunna tänka mig att göra fler långa pass med spännande sport på TV. Fokus försvinner från den egna tröttheten och det är så mycket lättare att mala på. Mer OS!!!!