Efter 14,5 km i snömodd var jag givetvis jättenöjd med att klarat av passet. Tiden var ok och jag var inte frusen. Lite nedstänkt med slask dock och fick hoppa över vattenpölarna på sina ställen.
I lurarna hade jag Mix Megapol. Blir lätt trött på en vanlig musiklista under ett långpass. Låt efter låt utan prat. Jag vill det ska hända mer. Någon som ska tala med mig. Någon som kan ta mitt fokus bort från det jobbiga. Och eftersom min favoritpod avlyssnades förra passet så fick det bli radio.
Så mitt moln på den annars rätt ljusa löparhimlen är mitt vänstra knä. Det som lidit till och från av Iliotibialbandssyndrom (copy-paste från Wikipedia…normalt kallas det löparknä) sedan tjej-lidingöloppet för snart 12 år sedan. Idag var jag nästan klar när jag började känna av lite. En klar förbättring men oron gnager då istället för annan smärta. Ömma punkter i/på knäet. På ett annat sätt än jag någonsin känt tidigare. Tror tyvärr att jag konstrar till det när jag springer för att undvika ont….och får andra problem istället. Åhhhhh …. Tänk om det bara hängde på orken. Då hade jag faktiskt inte tvekat ett dugg på att jag skulle fixa Göteborgsvarvet på önskad tid. Faktiskt…!!
Välkomnades av en kramglad snögubbe när jag kom hem
Motionskamp 